Och ute sken solen. Det var en sån där dag som aldrig skulle komma tillbaka.

Den fasta paviljongen vid Säters Mentalsjukhus invigdes den 29 maj 1912. En kraftfull byggnad, med en rastgård på baksidan omgärdad av höga murar. Små celler målade i chockerande starka kulörer, rosa orange och neon. Vid öppnandet fanns 27 vårdplatser i byggnaden, och gemensamt för alla patienter som spärrades in här var att de ansågs extremt svårskötta. Många hade också ett kriminellt förflutet. En av de mest kända patienterna var Svartenbrandt, som under flera år vårdades i dessa korridorer.
Paviljongen stängdes 1989, och har stått öde sedan dess.

Många har under de senaste åren krävt en omedelbar rivning av byggnaden, inte minst på grund av den aktivitet som pågått i korridorerna. Journalister på den lokala morgontidningen har på ett nästan hysteriskt sätt förfasat sig över platsen och dess besökare, och har i ett par artiklar till och med överträffat kvällstidningarnas skräpjournalistik när det gäller lögner överdrifter och okunnighet…

Sommaren 2006, endast ett par veckor efter mitt besök, murades dörrarna igen och den fasta paviljongen står nu återigen isolerad från omvärlden.

Ett år senare besökte jag platsen ännu en gång. Gick ett varv runt huset, tog några exteriörbilder, och kollade läget på det sevärda muséet som finns på området.

Hmm...
Kanske får man anledning att återvända med kameran igen. Saknar verkligen det där badkaret...


Jodå, sommaren 2009 klev jag av tåget på Säters station för att hälsa på inne i mentalsjukhuset ännu en gång. Dagen innan hade jag på egen hand genomfört en misslyckad bergrumsjakt i de regntunga dalaskogarna, så denna dag fanns det minsann inga utrymmen för några misslyckanden. Turligt nog visade det sig att mitt ruinsällskap denna dag var rikgtig vassa på klättring, så efter ett par uppfinningsrika försök kunde vi tillslut landa säkert på andra sidan av den höga rastmuren som skiljer sjukhusområdet från omvärlden. Inne i byggnaden var allt sig likt, förutom att förfallet såklart fortsatt i ett högt tempo. Men tack vare att byggnadens normala ingångar som sagt är plomberade så hade den mänskliga förstörelsen inte satt så många spår som jag hade fruktat. Ett sinnessjukhus av episka mått, och jag är tacksam över att äntligen ha fått chansen att utforska denna plats igen.